Jag passade idag på att gå och träna på lunchen, en lyx som jag kan unna mig när inte bösutvecklingen i realtid är det mest essentiella för mig numera, och hamnade till slut på löpbandet där jag passade på att titta på fredagens avsnitt av Skavlan. Jag kom in i programmet vid slutet av intervjun med författarinnan Liza Marklund, som verkade vara väldigt nöjd med sitt arbete och liv, men programpunkten efter henne var vad jag tyckte var ytterst intressant. Personen som äntrade scenen var en Schweizisk författare som heter Alain de Botton och som hade studerat människors arbete, eller rättare sagt människors relation till sitt arbete. Han påpekade att människor fram till 1700-talet hade arbetat av en enda anledning - överlevnad, att få mat på bordet och förhoppningsvis tak över huvudet. Fram till denna tid hade man även gift sig av samma "djuriska" mening, nämligen att föra sin "art" vidare.
Under 1700-talet hände dock någonting fascinerande, människor sökte sig till arbeten som skulle tillfredställa dem och man sökte sig längre än till närmsta gård innan man beslutade sig för vilken partner man skulle skaffa barn tillsammans med och leva resterande del av livet med. Således började ersättningens värde i form av pengar att minska gradvis och ersättning i form av lycka och "nöjdhet" att öka. I dag klarar sig många utan arbete, staten garanterar i många fall den personliga överlevnaden trots arbetslöshet eller sjukdom. Varför arbetar då folk? Det är inte alla som går till arbetet för att nå en ekonomisk situation där man kan kalla sig förmögen och unna sig lyx. Enligt de Botton så arbetar människor idag för att känna sig meningsfulla, för om man känner sig meningslös (vilket han uttryckte att många gör som går hemma, oavsett anledning) så mår man dåligt och man känner att man själv är till last för samhället och omgivningen.
Jag funderade över detta och fann att mycket utav det han sade stämde ganska bra på mig själv. Jag identifierar mig inte med mitt nuvarande jobb, det är inte vad jag drömt om att göra - jag identifierar mig snarare med mitt stora aktieintresse. Jag försökte även att tänka i banor kring hur en god ekonomisk situation skulle göra mig lyckligare? Vad jag kom fram till är att jag förmodligen kommer vilja arbeta tills den dagen då jag pensionerar mig, för vad ska jag göra på dagarna annars? Mina investeringar kallar jag i denna vision för min lyckokudde (jmfr krockkudde) då jag ser att de i framtiden ska kunna finansiera de där viktiga lyckoavbrotten som behövs för att få livet att balansera. Att göra semestern till en fantastisk upplevelse, att unna min familj en god tillvaro, helt enkelt att kunna uppnå en äng med grönt gräs - som där och där är fyllt med små vackra blommor.
Ps. Jag gillar det poetiska avslutet. I nästa inlägg tänkte jag prata mer om aktier, kommentera gärna ifall Ni vill ha mina åsikter om någon speciell. Ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar